Förlossningen

Jag har fått en önskan av Marie att skriva en "förlossningsberättelse". ^^ Så det är väl bäst jag gör det då. 

Natten till den 22 september kl 02.00 vaknade jag av att jag hade en molande smärta i nedre delen av magen och i ryggen. Hade bara sovit drygt en timma, Jag trodde först att det var någon typ av magknip bara, så jag försökte somna om.. Fem minuter senare gjorde det ont igen.. Då tänkte jag att jag kanske behövde skita, hehe.... Gick på toa, men inget hände... Efter ytterligare fem minuter gjorde det ont igen. Då insåg jag att det nog var förvärkar (eller vad det nu kallas).
Jag hade några dagar innan läst på Elins blogg att hon tog ett bad när hon hade värkar å att det hjälpte lite mot smärtan, så jag fyllde badkaret med varmt vatten å tog mig ett bad. Det hjälpte lite faktiskt.
Efter badet hade jag fortfarande ont var femte minut, det verkade inte som det skulle gå över. Jag tog en alvedon å la mig igen, i hopp om att få sova lite till, men det gick inte. Kring halv fyra ringde jag förlossningen i Hudiksvall å berättade hur jag kände å hur täta värkarna var.
De sa att jag skulle komma in för det var nog dags att föda snart. Jag blev skit glad å skit rädd samtidigt. Nu var det verkligen dags!!!
Jag ringde pappa å frågade om skjuts, sen min storasyster Carro och talade om att nu var det dags. En halvtimme senare bar pappa å jag iväg. På vägen dit betedde vi oss som vanligt å pratade på som alltid. Men under varje värk var jag tyst, det gick liksom inte att fokusera på att prata när det gjorde ont.

När vi kom fram till förlossningen var jag 6cm öppen, vattnet hade fortfarande inte gått. De mätte mina sammandragningar sen la de in mig på ett fölossneingsrum. Nu hade även Carro kommit. :)
Pappa åkte hem ungefär en timme efter jag hade lagts in, men Carro stannade kvar. Värkarna fortsatte komma, men jag öppnades inget mer.. En sköterska sa att det vore nog bäst att sticka hål på hinnan för att tvinga vattnet att gå å på så sätt skynda på förlossningen. (Ligger man med värkar för länge blir kroppen så trött tillslut att det kan bli för jobbigt att föda.) Efter att de stuckit hål på hinnan så blev värkarna ÄNNU VÄRRE å höll i ännu längre än innan. Det var en obeskrivlig smärta som gjorde så ont att jag på något sätt kopplades bort från omvärlden å all fokus gick på andningen. Carro som själv hade förlöst bara 1,5 år tidigare var ett jätte bra stöd. Hon påminnde mig om andningen å masserade ryggen på mig å pratade på som vanligt så att jag inte skulle tänka för mycket på smärtan. Använde även lustgas. (Är grymt tacksam att det finns.) Jag öppnades fortfarande sakta... Några timmar senare blev smärtan olidlig å jag kände att nu vill hon ut. Vi ringde på sköterskan å hon sa att jag fortfarande inte var helt öppen, men att det nog inte var länge kvar. Ett tag senare började de riktiga krystvärkarna, det gjorde så jäkla ont så att kroppen krystade automatiskt. Det gick liksom inte att kontrollera. 
Vi ringde på sköterskan igen, hon stannade kvar med oss.. hon sa åt mig att jag fick krysta när jag kände att det behövdes. Jag krystade å krystade, men det hände inget. Hade värkar med bara ett andetag emellan innan en ny kom. Gjorde så ont att jag nästan kräktes. Men hur mycket ja än krystade så ville hon inte komma ut.. När det hade gått ganska så lång tid så sjönk bebisens hjärtljud snabbt. Hennes hjärta stannade nästan. Sköterskan kallade på hjälp, nu stormade det in doktorer.. De sa att hon måste ut snabbt, eller akut kejsarsnitt. En doktor tog en sugklocka å satte den på bebisens huvud, en annan doktor tröck på min mage, sköterskan stod å tänjde på hålan min, två andra stod bakom berädda att hjälpa till om det behövdes. Carro stog brevid mig och höll upp medan jag krystade så att det skulle gå lättare. De skrek å tjoade.. Hon med sugklockan drog jag krystade mer än någonsin, å doktorn tröck på magen min så hårt han bara kunde. Nu skulle hon ut, det var bara så........
Jag kände att jag sprack uppåt, var som att man öppnade en dragkedja. Då sa jag: "Nu gick jag sönder, det här kommer aldrig att gå."
De sa åt mig att jag måste fortsätta krysta så mycket jag bara kunde, annars måste de söva å snitta mig. Jag krystade å de fortsatte att dra å trycka.
En sköterska kom med en spruta, frågade hur mycket hon skulle trycka in i armen på mig å tänkte precis sätta den i armen på mig. Då stoppade jag henne å sa att hon skulle ge mig en liten stund till. Jag ville verkligen inte göra kejsarsnitt. Jag tog i mer än någonsin... Visste inte ens att jag hade sån styrka... å då kom hon, kring halv fyra tror jag det var. ÄNTLIGEN!!!
Hon hade navelsträngen runt halsen, armen och axeln. Det var därför hon var så svår att få ut, det blev för trångt för henne så hon orkade inte hjälpa till.
Det tog 13 timmar sammanlagt, allt som allt från första värkarna.
Så fort hon var ute slutade värkarna å smärtan blev bortglömd. Förlossningen var som bortblåst.. Nu var hon äntligen här! Mitt lilla mirakel.
Hon skrek litegrann, men inte så högt.. Carro fick klippa navelsträngen sen lade de upp henne på mitt bröst å satte på henne en uppvärmd mössa å lindade in henne i en varm filt. Hon somnade.. Att födas är nog minst lika jobbigt som att krysta.
Efter några minuter bad de mig krysta ut moderkakan, det gjorde inte alls ont, nu var jag så upptagen med min bebis så jag kände inget annat än lättnad och enorm glädje. :)
Efter att de torkat upp allt blod från golvet efter mig så kom sköterskan med nål å tråd å började sy ihop mig. Det blev tre stygn ner mot rumpan å typ hela klitoris å två stygn innuti självaste hålet.
När det var klart bjöd de mig å Carro på lyxiga mackor å kaffe å saft. Vi åt å drack å var jätte glada. Vi båda var väldigt trötta, även Carro hade stått å tagit i när jag gjorde det. ^^
(Jag är väldigt tacksam att hon var med, utan henne hade jag nog inte klarat det. Jag kommer alltid att ställa upp tillbaka om det behövs som tack.. med vad som helst.)

Två dagar senare fick jag åka hem. Å sen dess har allt gått bra. Det flyter på som om hon alltid varit med mig.
Jao, det var nog allt... Iaf allt jag minns. :D
Just nu ligger lilla Isa å sover på min mage medan jag skriver detta. Hon e så söt!


Kommentarer
Marie

ååååhh va underbart :) ja längtar tills ja också får

uppleva de där! inte smärtan då, men allt de andra :) fatta va coffe ska bli nervös den dagen ja säger att vi måste in ^^ lr så ballar ja ur å han är lugn som en filbunke :P haha! skönt att du slapp snitt iaf! ja hade också sagt stop och försökt lite till. hoppas de fortsätter å gå bra å att maken din kommer ner snart å få va med er! :)

2011-10-18 @ 18:25:10


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Cilla

Att vänta en glädje är också en glädje.

RSS 2.0