Jag har fullt upp hela dagarna så jag hinner inte skriva på bloggen och när jag väl har tid så orkar jag inte för jag e så trött.

Jag tjafsar med socialen för att få försörjningsstöd och lägenhet, det tar en hel del energi... Jag har försökt få hjälp nu i två  månader och än har det inte hänt något. Å nu idag när jag var dit med nå papper de ville ha så sa de att de inte kommer ha tid med mig före vecka 26, så jag måste vänta minst 3 veckor till innan det händer något mer. Jag har bara 500kr kvar... hur ska jag klara mig med mat å allt på bara en 500 lapp???

Jag förstår inte hur de tänker.. Jag är ju i akut behov av hjälp, jag har typ inga ägodelar alls, inga barnsaker, inga möbler å inga pengar.. ingenting! Det ända jag äger är en påse barnkläder och lite kläder till mig själv, lite smink å en tandborste. :/

Det är bara 15 veckor kvar tills jag ska föda och jag måste ha bostad och ekonomi innan dess. Men som det ser ut nu så blir det svårt att hinna med allt. Man blir så himla stressad och nervös av att ha det såhär. Jag kan ju inte börja köpa och förbereda med möbler å vagn och sånt eftersom jag inte har pengar och ingenstans att göra av sakerna heller, så det är bara å vänta.. men det e så jobbigt... Tänk om bebisen väljer att födas en månad för tidigt då? Känns hopplöst för tillfället...

Jag väntar även på att få bli inskriven hos försäkringskassan, men det tar också tid.. Å om jag inte är inskriven där så kan jag ju inte söka bostadsbidrag eller föräldrapenning heller. :/

Sen så letar jag efter extra jobb och sommarjobb också, men det e ju i princip omöjligt det med eftersom det typ redan är sommar och alla platser är upptagna överallt.

Är även till sjukgymnasten en gång i veckan och tränar i varmvatten bassängen dom har där och så går jag på föräldrautbildning en gång i veckan som är till för förstföderskor. Det är jätte intressant och trevligt.

Ja, jag har ganska mycket för mig just nu å det känns ibland som att det blir lite för mycket. Det tröttar ut mycket när man går och oroar sig varje dag.. Det jag oroar mig mest för är att lilla bäsen inte ska kunna komma till ett tryggt hem och att jag inte kommer ha ekonomi att köpa blöjor och sånt. Jag vill ju att min lilla fis ska ha det tryggt och bra och om det ska vara sånt här strul ända till födseln, hur ska jag då orka? Jag kommer ju vara psykiskt slutkörd innan dess, och då kanske jag inte orkar med allt och allt bara blir fel och jobbigt. Bebisen är ju så oskyldig och förtjänar det allra bästa. Det hade varit skillnad om det bara var mig själv jag hade att tänka på. Jag själv hade kunnat sova i en trappuppgång om jag var tvungen, men aldrig att en liten oskyldig bebis ska behöva göra det!