Senast idag så satt jag å sa att det går så bra å att det inte är några problem eller jobbigt alls att ta hand om lillfisan på egen hand. Hon är så snäll å lugn å tyst å go heeela tiden....
Men ack... tji fick jag för att jag sa så... Nu har hon gråtit i fyra timmar å har magknip.. Inte finns det något jag kan göra åt det heller, mer än att finnas till hands som tröst å trygghet. Tycker så synd om henne... Å varje gång jag försöker ge henne lite att äta så blir det bara värre. Men hon måste ju äta lillfisan.
Nu skulle jag haft maken hemma hos mig så att vi kunde turas om med att trösta henne.